Förbundsstyrelsens blogg

Dövvärlden är stor och rik

Skriven av den i Förbundsstyrelsens blogg


Det finns en återkommande fras som jag ofta sett förekomma bland döva, hörselskadade och hörande, nämligen ”dövvärlden är liten”. Flera gånger har jag funderat på den frasen, dess innebörd och vilka associationer, också negativa, som kan skapas. Liten värld förknippas ofta med närhet, trygghet och att alla känner alla men en liten värld kan också uppfattas som svag, begränsad och sluten. Men jag kan inte hålla med om att dövvärlden är liten, för jag tycker att det är helt tvärtom. Jag minns när jag var 13 år gammal och jag betraktade mig själv som gravt hörselskadad. På den tiden när jag umgicks med andra hörselskadade var det få av oss som kunde och använde teckenspråk medan andra talade svenska. Jag växlade då mellan teckenspråk och talad svenska beroende på vem jag pratade med.

10 år senare, när jag var kring 23 år gammal, var situationen helt annan och omvänt. Många hörselskadade kunde och använde teckenspråk, vilket jag tyckte var väldigt roligt. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag gjorde en tabbe. Vid ett samtal med en ung kille frågade jag hur mycket han hörde och fick, förutom en förunderlig blick, motfrågan varför jag undrade. Han resonerade att hans hörselgrad inte var intressant och att alla barn och ungdomars rätt till teckenspråk samt den frihet som teckenspråk innebar för honom och andra hörselskadade var långt mycket viktigare. Teckenspråk var den bästa huvudvärkstabletten, sa han och syftade på den huvudvärk som många hörselskadade upplever efter ansträngning, för att lyssna och avläsa. Jag bad förstås skamset om ursäkt och höll med honom till fullo. Därefter blev det för mig betydelselöst att fråga hur andra hörde, utan jag började istället fråga vilket språk folk föredrog – teckenspråk eller talat språk.

Jag blev döv som 27-åring och fick hög tinnitus. När mina hörapparater inte längre var till användning, valde jag att genomgå en CI-operation. Efter operationen rannsakade jag mig själv och hade många funderingar kring min identitet. Jag hörde så klart bättre med CI, än med mina hörapparater tidigare, och min tinnitus lindrades men jag kände mig mer döv än någonsin. Teckenspråket gav och ger mig fortfarande en tillhörighet i en otroligt fin gemenskap och en känsla av att vara hemma. Tillbaka till frasen ”dövvärlden är liten” och varför jag motsätter mig det uttrycket. Genom mina upplevelser och erfarenheter är dövvärlden stor, rik och fylld av många kloka människor med olika personligheter. Det bästa av allt är att teckenspråket gav mig frihet, valmöjligheter och delaktighet på mina – och våra - villkor. På så sätt blev min värld också större och rikare – allt är tack vare dövvärlden. Slutligen vill jag även tacka mina föräldrar för att de valde att ge mig både teckenspråk och svenska tidigt. Deras kloka val möjliggjorde min resa till den stora och rika dövvärlden.

Last modified den Fortsätt att läsa
Träffar: 51214

Du är viktig för vår gemensamma kamp

Skriven av den i Förbundsstyrelsens blogg

Du, ja just du, är viktig! Du kan vara medlem, sitta i någon av våra föreningars eller förbundets styrelse. Kanske är du en av våra allierade eller du är en av många som är intresserad av dövrörelsens arbete. Att ensam på egen hand kämpa är oerhört tungt men om vi alla, var och en och just du, går ihop och enar oss i vår gemensamma kamp blir det lättare. Därför är du viktig. Vad kan vi göra och åstadkomma tillsammans? Vi kan flytta fram gränserna och uppnå skillnad. Vilka gränser ska vi flytta och inom vilka områden? SDR:s kongress i juni har beslutat om en ny förbundsstyrelse och behandlat motioner som styr vilka frågor som ska prioriteras. Besluten om motionerna vävs in i vårt gemensamma handlingsprogram, som kommer att forma SDR:s arbete framöver. Men förbundet gör inte arbetet själva utan även föreningar på lokal och regional nivå behövs. Andra aktörer behövs också i arbetet. Vi tillsammans kan förflytta gränserna framåt.

Vad ska vi jobba för och med? Det är inte OK att teckenspråkets status försämras och att teckenspråk inte är självklart i olika situationer. Det ska vara självklart att satsa på och använda teckenspråk. Idag sker det allt för ofta att rätten till teckenspråk prioriteras lägre och att vi hänvisas till att ekonomiska förutsättningar måste finnas. Teckenspråk är en grundläggande rättighet. Det är inte OK att vi idag tvingas leva med ett förkastligt tolksystem, där vi utsätts för diskriminering och vår delaktighet inom arbetsmarknad, fritid och sjukvård begränsas. Vi kan inte acceptera regeringens fortsatta förhalning om tolktjänsten som medför att många döva och hörselskadade utsätts för diskriminering i sin vardag. Det kan vi omöjligen acceptera. Det finns lagstiftning men räcker det? Tyvärr är det många gånger inte tillräckligt och vi måste nu eliminera all diskriminering som sker. Det är inte OK att många döva inte får jobb eller inte kommer in på önskade utbildningar, eftersom det inte finns tolk.

Hur gör vi då? Vi alla viktiga individer ska enas och hjälpa varandra. Tillsammans ska vi motverka diskriminering och värna om teckenspråkets status. Genom att anmäla, påpeka, säga ifrån, synliggöra och protestera mot diskrimineringen. Vi ska hjälpa varandra att tala om för omvärlden hur vi vill att samhället ska vara och fungera. Det finns mycket forskning och faktaunderlag som kan gynna våra frågor om vi alla delar med oss, använder och sprider dem. På så sätt kan samhället få kunskap och ökad förståelse för vår situation.

Den nya förbundsstyrelsen har ett arbete under kongressperioden framför sig och det här var mina tankar om hur det arbetet och vår gemensamma kamp kan formas och genomföras. Men glöm inte – DU är viktig!

Hoppas vi två får tillfälle att träffas framöver, kanske under Dövas Dag eller när jag kommer och besöker föreningar landet runt.

Last modified den Fortsätt att läsa
Träffar: 37950

Teckenspråket är som syre för mig

Skriven av den i Förbundsstyrelsens blogg

 Jag minns inte min barndom och jag växte upp utan språk. Efter många turer till BVC i Pajala och Barnkliniken i Boden rekommenderades, några månader före min 4-årsdag, talträning i en nivåbedömning. Hörseltestet någon dag senare gav besked. Besök av hemvägsledaren med stöd och uppmuntran. Jag började på förskolan och min förskolelärare försökte med gester och blickar. Nej, teckenspråk kom att bli räddningen för oss och ett utmärkt verktyg för min förskolelärare Monica i hela sitt yrkesliv. När jag kom till Dövskolan i Härnösand teckande alla, men ”tecknad svenska” var finare, enligt lärarna. Jag var vilse i språklandet och fick en negativ självbild av mig. Jag kämpade med svenskan och böckerna blev min räddning, eftersom jag var mycket ensam när jag var hemma. Senare började några döva förebilder jobba på skolan som såg och pratade med oss. De berättade om dövhistoria och teckenspråk. Dövföreningen var mer spännande än simträningen och det blev bannor från fritidspersonalen. Jag minns känslan ännu idag.

Gymnasieskolan i Örebro blev inte vad jag tänkt mig. Många kunde inte teckenspråk. Jag engagerade mig ännu mer, nu i elevkåren. Vi ville förändra skolsystemet genom SDU, numera SDUF. Engagemanget ledde mig till den teckenspråkiga folkhögskolan, Västanvik. Efter två år i Örebro fick Västanviks Folkhögskola fostra och utbilda mig till en stolt teckenspråkig döv individ. Sedan dess har jag arbetat med och för teckenspråket och idag är jag lärare i teckenspråks- och dövblindtolkning vid Västanviks folkhögskola.

Rätten att uttrycka sig och använda teckenspråk hela livet och på alla arenor i samhället förtjänar mer respekt. I vuxen ålder hamnade jag i det jobbiga utanförskapet igen. Hur kunde det hända? Ögonsjukdomen Ushers Syndrom gjorde det möjligt. Omgivningen förstod inte att min syn försämrats och teckenspråk via händerna, det vill säga taktilt teckenspråk, var nödvändig. Jag sökte mig till Förbundet Sveriges Dövblinda, FSDB. Äntligen hittade jag hem och träffade nya vänner i samma situation som jag. Vänner och dövblindtolkar lärde mig taktilt teckenspråk och jag kom tillbaka till ”dövvärlden” som Anne-Maj. Det var och är fortfarande tufft kan jag erkänna. Även ute i samhället behöver jag få taktilt teckenspråk och det räcker inte med dövblindtolkar via landstinget. Jag behöver mer, därav min ansökan om personlig assistent som nu ligger uppe i kammarrätten mot Leksands Kommun. Jag är inte ensam - många personer med dövblindhet är i samma situation som jag.

Claes Möller, professor och verksamhetschef hos Audiologisk forskningscentrum, AudF vid Universitetssjukhuset i Örebro anser att alla döva med CI har nytta av att lära sig teckenspråk som ett andra språk. Hjärnan har nytta av att kognitivt bearbeta såväl syn- som hörselintryck vilket stimulerar hjärnan. Vid dövblindhet där synen gradvis försämras, och kanske också hörseln, är det extra viktigt att lära sig teckenspråk. Det är lättare att gå över till taktilt teckenspråk om man har lärt sig det visuellt först och man har ytterligare en säkerhet om CI går sönder. Dessutom tränar man sin taktilitet vilket kan vara viktigt vid punktskriftsläsning. Jag andas syre och lever med teckenspråket likt som syre. Därför behöver jag syre

Last modified den Fortsätt att läsa
Träffar: 17016