Teckenspråket är som syre för mig

Skriven av den i Förbundsstyrelsens blogg
  • Teckenstorlek: Larger Smaller
  • Träffar: 8146
  • Skriv ut

 Jag minns inte min barndom och jag växte upp utan språk. Efter många turer till BVC i Pajala och Barnkliniken i Boden rekommenderades, några månader före min 4-årsdag, talträning i en nivåbedömning. Hörseltestet någon dag senare gav besked. Besök av hemvägsledaren med stöd och uppmuntran. Jag började på förskolan och min förskolelärare försökte med gester och blickar. Nej, teckenspråk kom att bli räddningen för oss och ett utmärkt verktyg för min förskolelärare Monica i hela sitt yrkesliv. När jag kom till Dövskolan i Härnösand teckande alla, men ”tecknad svenska” var finare, enligt lärarna. Jag var vilse i språklandet och fick en negativ självbild av mig. Jag kämpade med svenskan och böckerna blev min räddning, eftersom jag var mycket ensam när jag var hemma. Senare började några döva förebilder jobba på skolan som såg och pratade med oss. De berättade om dövhistoria och teckenspråk. Dövföreningen var mer spännande än simträningen och det blev bannor från fritidspersonalen. Jag minns känslan ännu idag.

Gymnasieskolan i Örebro blev inte vad jag tänkt mig. Många kunde inte teckenspråk. Jag engagerade mig ännu mer, nu i elevkåren. Vi ville förändra skolsystemet genom SDU, numera SDUF. Engagemanget ledde mig till den teckenspråkiga folkhögskolan, Västanvik. Efter två år i Örebro fick Västanviks Folkhögskola fostra och utbilda mig till en stolt teckenspråkig döv individ. Sedan dess har jag arbetat med och för teckenspråket och idag är jag lärare i teckenspråks- och dövblindtolkning vid Västanviks folkhögskola.

Rätten att uttrycka sig och använda teckenspråk hela livet och på alla arenor i samhället förtjänar mer respekt. I vuxen ålder hamnade jag i det jobbiga utanförskapet igen. Hur kunde det hända? Ögonsjukdomen Ushers Syndrom gjorde det möjligt. Omgivningen förstod inte att min syn försämrats och teckenspråk via händerna, det vill säga taktilt teckenspråk, var nödvändig. Jag sökte mig till Förbundet Sveriges Dövblinda, FSDB. Äntligen hittade jag hem och träffade nya vänner i samma situation som jag. Vänner och dövblindtolkar lärde mig taktilt teckenspråk och jag kom tillbaka till ”dövvärlden” som Anne-Maj. Det var och är fortfarande tufft kan jag erkänna. Även ute i samhället behöver jag få taktilt teckenspråk och det räcker inte med dövblindtolkar via landstinget. Jag behöver mer, därav min ansökan om personlig assistent som nu ligger uppe i kammarrätten mot Leksands Kommun. Jag är inte ensam - många personer med dövblindhet är i samma situation som jag.

Claes Möller, professor och verksamhetschef hos Audiologisk forskningscentrum, AudF vid Universitetssjukhuset i Örebro anser att alla döva med CI har nytta av att lära sig teckenspråk som ett andra språk. Hjärnan har nytta av att kognitivt bearbeta såväl syn- som hörselintryck vilket stimulerar hjärnan. Vid dövblindhet där synen gradvis försämras, och kanske också hörseln, är det extra viktigt att lära sig teckenspråk. Det är lättare att gå över till taktilt teckenspråk om man har lärt sig det visuellt först och man har ytterligare en säkerhet om CI går sönder. Dessutom tränar man sin taktilitet vilket kan vara viktigt vid punktskriftsläsning. Jag andas syre och lever med teckenspråket likt som syre. Därför behöver jag syre

Last modified den
Trackback URL för detta blogginlägg