Teckenspråkiga äldre döva

Teckenspråkiga äldre döva som hamnar på ett vanligt äldreboende döms till ett liv i isolering, om varken personal eller boende kan teckenspråk. Äldre döva berövas sin identitet och hamnar i depressioner, får ångest och blir ibland aggressiva - som sjukvården tror kan botas med medicin när det egentligen handlar om brist på kunskap om döva och teckenspråkig kommunikation. Ett liv där kommunikationen består av handskrivna lappar är inget värdigt liv.

Varje landsting måste i samverkan med kommunerna ordna boenden för äldre döva på minst en plats i länet. Kommunerna ska också vara skyldiga att betala för ett boende i annan kommun om den inte själv kan tillhandahålla teckenspråkig miljö för sina kommuninvånare.

Kommunernas färdtjänstregler för hur långt utanför kommungränsen man får åka bör blir mer generella. För en äldre döv betyder ett besök hos närmaste dövförening oerhört mycket, men kan bli en omöjlighet om dövföreningen ligger i en annan kommun.

Med en fungerande äldreomsorg för döva, där boendepersonal och hemtjänstpersonal är fullt teckenspråkig, och färdtjänst över kommungränserna vinner samhället ekonomiskt, då de äldre döva blir friskare och får en värdig ålderdom. Det är också viktigt att man vid diagnostisering av t.ex. demens, använder verktyg som grundar sig på teckenspråk, d.v.s. inte använder samma som till hörande, eftersom det är på ett annat språk.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Måldokument för teckenspråkiga dövas äldreomsorg
Enligt Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen har samhället det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Döva har teckenspråk som främsta kommunikationsspråk. Teckenspråk används på samma sätt som hörande använder talspråk. Svenska används för att läsa och skriva. År 1981 erkände Riksdagen teckenspråket i Sverige som eget språk.

För döva är teckenspråket det primära språket och det naturliga sättet att kommunicera på eftersom det bygger på synen. I och med att vi inte hör blir synen vår kanal för att kunna ta emot information och få kunskap.

Teckenspråket är av central betydelse för vår gemenskap, självkänsla och kulturella identitet. En teckenspråkig miljö är därför en nödvändighet för döva. Kommunikation på teckenspråk är en nödvändighet men också en brygga mellan oss döva och hörande och en förutsättning för vårt aktiva deltagande i ett socialt liv i samhället. Kontakten med icke teckenspråkiga personer sker främst genom teckenspråkstolk.

Med anledning av ovanstående anser Sveriges Dövas Riksförbund och Sveriges Dövas Pensionärförbund att kommuner och landsting ska ta sitt ansvar för äldre döva, såsom att erbjuda boendealternativ på dövas villkor i teckenspråksmiljö.

SDR och Sveriges Dövas Pensionärsförbund anser att:
• Äldre döva ska ha inflytande och ska kunna bestämma över sin situation
• Äldre döva ska kunna känna sig trygga och ha rätten till en god omsorg på sina egna villkor

För att kunna genomföra ovanstående krävs att kommun och landsting informerar äldre döva om deras rättigheter och möjligheter på deras eget språk - teckenspråket.

SDR och SDP har kunnat konstatera att kunskapsbristen vad gäller äldre döva är mycket stora inom socialtjänsten samt att man underlåtit att finna samarbetsformer med de lokala dövföreningarna i syfte att förbättra äldreomsorgen för äldre döva.

Publicerad av  Webbredaktör
Publicerad: 2011-10-06
Uppdaterad: 2014-06-05