Dövkultur

Det finns ett enda sätt att förstå annan kultur, och det är att leva med den, flytta in i den, lära sig språket och sederna. Förståelsen kommer senare och den har inga ord, för i samma ögonblick man begriper hur det fungerar försvinner behovet till förklaringar. Björn Holm, Duvan i Provence.

  • Dövkultur är levnadssätt, synsätt, erfarenheter, kunskaper och normer som genomlevs och sprids och som tillsammans med teckenspråket blir gemensamma för dövgruppen.
  • Dövkulturen är en livsform vars förutsättning är teckenspråk.
  • Dövkultur i sin djupaste mening förstärker medvetenhet och identitet hos döva och bidrar till stimulans och personlig utveckling.
  • Dövkultur är själva nerven till dövas liv.

Vårt modersmål är det svenska teckenspråket. Genom det har vi fått gemensamma erfarenheter som är unika för dövgruppen. Att vi är döva genomsyrar hela vårt liv. Vi är välorganiserade i många olika aktiviteter; idrottsföreningar, husvagnsklubb, bridgeklubbar, döva homosexuella m.m. Vi behöver varandra för vår språkliga gemenskap och det har därför vuxit fram aktiviteter parallellt med det hörande samhället. Hörande barn till döva föräldrar och hörande syskon till döva barn får också del av dövkulturen, vilket ofta präglar även deras vuxenliv.

Den skapande kulturen i form av teater, konst, poesi m.m. på vårt språk och våra villkor innebär ett berikande av våra liv och förbättrar vår livskvalité.

Dövkultur innefattar muntlig tradition med berättelser som bekräftar definitionen av döva som en kulturell minoritet. De bekräftar också teckenspråkets status som vårt första språk. Berättelserna har utvecklats till historiska myter som oavsett historisk sanningshalt utgör grunden för vår gemensamma ideologi och kulturella tillhörighet.

Dövkultur innefattar också det lidande som döva fått utstå historiskt sett när vi betraktades som "dumma" och ibland p.g.a. detta spärrades in på mentalsjukhus. Det språkliga förtrycket innebar att vi förbjöds att använda teckenspråket, vi skulle lära oss höra genom att avläsa munrörelser, vi skulle lära oss tala så att hörande förstod oss!

Man kan beskriva kärnan i dövkulturen som ett behov att träffas och kommunicera direkt med varandra. I dessa sammanhang är teckenspråket en förutsättning, inte ett kommunikationsmedel.

Dövas självkänsla och identitet är så stark att döva ibland upplevs som ytterlighetsgrupp. Med detta menar vi att döva försvarat sin rätt att vara döva så starkt att hörande ibland blivit chockerade. En rörelse “Deaf Power“ växte fram under 1970-talet. Den gjorde så att allmänheten blev uppmärksammad och intresserade av dövas frågor och livsbetingelser.

Begrepp "Dövkultur"
1982 började man använda begreppet "dövkultur" som definierades: Döva kan betraktas som en språklig minoritet.

Publicerad av  Webbredaktör
Publicerad: 2011-09-26
Uppdaterad: 2014-10-14