Motion 5: Erkännande av svenskt teckenspråk som ett språk

Organisation bakom motionen: Stockholms Dövas Förening

Organisationens förslag på område till handlingsprogram: Starkare rätt till teckenspråk

 

Motivering:

I språklagen (SFS 2009:600) har det svenska teckenspråket (STS) likvärdig ställning som de nationella minoritetsspråken (finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska). Men i särlagar och förordningar har de nationella minoritetsspråken och nationella minoriteterna starkare stöd än STS och teckenspråkiga döva. Exempelvis i minoritetslagen (SFS 2009:725) finns det förvaltningsområden som ska erbjuda förskoleplats och äldreboende samt starkare rätt till modersmålsundervisning på sitt modersmål enligt skollagen (2010:800).

Svenskt teckenspråk är ett fullvärdigt språk med egen grammatik och struktur. Det har använts av döva och hörselskadade i Sverige i många generationer och spelar en central roll i deras kultur och identitet. Trots detta har svenskt teckenspråk ännu inte fått en bekräftad status som nationellt minoritetsspråk och är därmed mindre synligt för samhällets skyldigheter att skydda och främja STS.

Att erkänna det som ett nationellt minoritetsspråk skulle inte bara vara ett erkännande av dess betydelse utan också ett steg mot ökad jämlikhet och inkludering i samhället. Det skulle ge det svenska teckenspråket ökad status och synlighet, vilket även innebär stärkt skydd och bevarande.

Det skulle även stärka döva och hörselskadades tillgång till utbildning och samhällstjänster på svenskt teckenspråk samt medföra ökad medvetenhet och förståelse för dövas kultur och språk bland allmänheten.

 

Yrkande:

Stockholms Dövas Förening föreslår att kongressen beslutar:

• att SDR ska arbeta för att regeringen tillsätter en utredning som ska göra en översyn av svenskt teckenspråks ställning och ge förslag på förändringar för att förstärka svenskt teckenspråk, till exempel som ett nationellt minoritetsspråk eller motsvarande.

 

Förbundsstyrelsens yttrande:

Förbundsstyrelsen instämmer med motionären att ett erkännande av svenskt teckenspråk som ett språk kan ge betydande ökning av status och synlighet, men även insatser, stöd och stärkt skydd samt bevarande. Detta arbete mot ett erkännande av svenskt teckenspråk som ett språk kan också jämföras med stärkt rätt till teckenspråk och starkare status i samhället.

Språklagen har delvis erkänt svenskt teckenspråk som ett språk, men också att språket ska uppmuntras att användas, utvecklas och stärkas för enskilda individer (om individen har behov av det, vilket ger utrymme för tolkningar om vem som behöver teckenspråk och ej).

Förbundet har arbetat för dessa mål kontinuerligt genom olika kanaler som tolktjänsten och rätten till tolk, inom utbildningen med skollagen, rättsväsendet, taxibehörighet, etcetera. Frågorna finns hela tiden som pågående arbete. Vi får hela tiden stöta på politiken att föreslå åtgärder för att förstärka svenskt teckenspråk ännu mer och på grupp- och strukturnivå.

Den tidigare utredningen Teckenspråk och teckenspråkiga – översyn av teckenspråkets ställning (SOU 2006:54, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2006/05/sou-200654/) har många förslag på åtgärder som är användbara, och med viss uppdatering eller modernisering kan de kanske konkretiseras. Flera av frågorna som finns i utredningen är obearbetade, men kan tas fram och användas.

Förbundsstyrelsen ser att det blir en begränsad flexibilitet att binda sig till det mål som motionären önskar – att tillsätta en utredning och göra en översyn. Det finns olika arbetssätt för att få fram förslag på åtgärder som regeringen får ta ställning till (eller föreslå i vilka former).

Med anledning av ovanstående föreslår förbundsstyrelsen att kongressen avslår motionen.