En nationell handlingsplan för dövas lika rättigheter och svenskt teckenspråk

Döva ska ha samma rättigheter och möjligheter som andra att delta i samhället. Detta följer av både svensk lagstiftning och Sveriges internationella åtaganden, där rätten till delaktighet, information och icke-diskriminering är grundläggande (CRPD 2006, särskilt artiklarna 5, 9, 21 och 29).

Samtidigt visar samlade underlag att dövas rättigheter inte fullt ut säkerställs i praktiken. Möjligheten att delta i utbildning, arbetsliv, vård, rättsprocesser och samhällsliv påverkas av om det offentliga säkerställer tillgång till svenskt teckenspråk. När detta inte sker begränsas möjligheten att tala svenskt teckenspråk och därmed att utöva rättigheter på lika villkor.

Genomgående framträder också att bristande kunskap om dövas livsvillkor och svenskt teckenspråk påverkar hur verksamheter utformas och hur individer bemöts. Detta får konsekvenser för såväl kvaliteten i insatser som möjligheten att bli delaktig i beslut som rör den egna situationen.

 

Språket som grund för rättigheter

Att säkerställa tillgång till svenskt teckenspråk är en grundläggande förutsättning för att döva ska kunna tala svenskt teckenspråk och utöva sina rättigheter. Enligt språklagen ska det allmänna skydda och främja svenskt teckenspråk (språklagen [2009:600], 14 §).

Trots detta saknas en sammanhållen språkpolitisk implementering. Svenskt teckenspråk behandlas ofta som en anpassning eller stödinsats, snarare än som ett språk med egen status. Det innebär att språkperspektivet inte integreras i hur samhällets system utformas från början.

En återkommande iakttagelse är att ansvaret för att få tillgång till svenskt teckenspråk i praktiken ofta ligger på individen. Döva förväntas själva identifiera behov, efterfråga lösningar och driva sina ärenden i kontakt med olika verksamheter. För att säkerställa jämlika rättigheter behöver detta ansvar flyttas från individen till verksamheterna. Det är det offentliga och andra ansvariga aktörer som ska säkerställa att tillgång till svenskt teckenspråk finns från början, och att det fungerar i praktiken i varje situation.

 

Ett behov av samlad nationell styrning

Frågor som rör dövas rättigheter och svenskt teckenspråk spänner över flera politikområden. I dag saknas en sammanhållen nationell styrning, vilket leder till otydligt ansvar, bristande samordning och begränsad uppföljning.

Särskilt berörda är:

• Justitiedepartementet (rättigheter och rättssäkerhet)
• Kulturdepartementet (språkpolitik och kultur)
• Socialdepartementet (hälso- och sjukvård samt socialtjänst)
• Arbetsmarknadsdepartementet (arbetsliv och etablering)
• Utbildningsdepartementet (utbildning och språkutveckling)

 

Avsaknaden av samordning innebär att ansvaret för att säkerställa tillgång till svenskt teckenspråk inte omsätts i praktiken. Samtidigt bidrar bristande kunskap och varierande bemötande till att rättigheter tillämpas olika.

 

Behov av en nationell handlingsplan

För att säkerställa dövas lika rättigheter krävs ett samlat och långsiktigt arbete.

Vi menar att regeringen bör ta fram en nationell handlingsplan för dövas lika rättigheter och svenskt teckenspråk,

En sådan handlingsplan bör:

• utgå från rätten till jämlika livsvillkor och icke-diskriminering
• tydliggöra statens ansvar att säkerställa tillgång till svenskt teckenspråk
• samordna arbetet mellan berörda departement och myndigheter
• säkerställa att förutsättningar finns att tala svenskt teckenspråk i alla samhällsområden
• stärka kunskap om dövas livsvillkor och svenskt teckenspråk i berörda verksamheter
• bidra till ett bemötande som utgår från rättigheter och likvärdighet
• innehålla konkreta mål, åtgärder och uppföljning
• Från rättighet till genomförande

 

Sverige har redan erkänt både dövas rättigheter och svenskt teckenspråk. Utmaningen ligger i genomförandet.

Så länge tillgång till svenskt teckenspråk varierar beroende på var man bor eller vilken verksamhet man möter är rättigheterna inte likvärdiga. När kunskap saknas och bemötandet varierar påverkas också möjligheten att ta del av rättigheter i praktiken.

För att uppnå jämlika levnadsvillkor krävs att det offentliga säkerställer tillgång till svenskt teckenspråk i hela samhällsstrukturen, att kunskap stärks och att bemötandet utgår från dövas rättigheter.

En nationell handlingsplan är ett nödvändigt steg för att gå från formellt erkännande till faktisk rättighet.