Vår tid är här – men var är respekten för vårt språk?

Sveriges Dövas Riksförbunds kongress 2025 samlas under temat Vår tid är här, ett uttryck för stolthet, motståndskraft och framtidstro. Men samtidigt som vi blickar framåt, måste vi ställa en allvarlig fråga: varför behandlas vårt språk, det svenska teckenspråket fortfarande som ett undantag? Varför saknas det fortfarande respekt för ett språk som är grundläggande för så många människors identitet, kultur och livsvillkor?

År 1981 tog Sverige ett banbrytande steg. Riksdagen erkände svenskt teckenspråk som undervisningsspråk för döva barn, och Sverige blev först i världen med ett sådant beslut. Det var ett erkännande av språkets värde och dövas rätt till utbildning på egna villkor. Sedan dess har andra länder tagit vid och gått längre och infört bindande språklagar, tillsatt ansvariga myndigheter och säkrat resurser. I Sverige däremot har utvecklingen stannat av. Språklagen från 2009 innebär ett starkare skydd för språket och reglerar att det allmänna har ett särskilt ansvar att skydda och främja teckenspråket samt göra det möjligt att lära sig, utveckla och använda teckenspråk men i praktiken saknas krav, ansvar och uppföljning.

 

Vi ser effekterna varje dag. Skollagen begränsar teckenspråkiga barns och ungdomars rätt till ett fritt skolval. Barnkonventionen säger tydligt att alla barn har rätt till sitt språk, sin identitet och till en tillgänglig utbildning. Men döva barns rättigheter kränks systematiskt, inte av brist på resurser, utan av brist på vilja och ansvar.

I vuxenlivet fortsätter exkluderingen. Döva exkluderas från myndighetsinformation, digitala tjänster är otillgängliga, patientsäkerheten riskeras och samhällsservice utgår från talad svenska. Döva kandidater väljs bort på grund av fördomar eller krångligt regelverk för tolk i arbetslivet. Dessutom visar varje kris, varje samhällsstörning, hur sårbara vi är när språket inte tas på allvar. Krisinformation når inte fram. Livsviktig kommunikation uteblir. Äldre döva tynar bort i isolering eftersom teckenspråk inte anses vara ett grundläggande behov. Det är inte individuella misstag. Det är strukturell audism!

 

Sveriges Dövas Riksförbunds kongress understryker att det räcker nu! Svenskt teckenspråk är ett levande språk, inte ett hjälpmedel. Det är inte bara ett alternativ för den som inte hör, det är ett språk med egen historia, kultur och gemenskap. Det är ett språk med rätt till plats, respekt och skydd.

 

Vi uppmanar samhällets beslutsfattare, institutioner och ansvariga på alla nivåer att ta sitt ansvar. Det måste finnas teckenspråkig tillgänglighet i all offentlig kommunikation. Det måste finnas kunskap om teckenspråkets betydelse i utbildningsväsendet, vården, arbetslivet och kulturen. Språklagens efterlevnad måste granskas och leda till faktiska åtgärder. Svenska teckenspråket måste ges utrymme att utvecklas, synas och användas i hela samhället.

Vår tid är här. Men vi accepterar inte längre tomma ord, symboliska beslut eller ogenomförda löften. Vi kräver respekt för vårt språk. Vi kräver handling!

 

Kontaktpersoner:
Hedvig Ledung, förbundsordförande.
E-post: hedvig.ledung@sdr.org
Mobil: 0735035540 (SMS)

Tommy Aldergrim, intressepolitisk handläggare.
E-post: tommy.aldergrim@sdr.org