Vad är det egentligen vi firar 45 år efter att svenskt teckenspråk erkändes?

Den 14 maj är inte en flaggdag. Ändå markerar den en avgörande del av Sveriges språkhistoria, svenska teckenspråkets dag.

I år uppmärksammas dagen med särskild tyngd. Det har gått 45 år sedan riksdagen erkände svenskt teckenspråk som undervisningsspråk för döva. Sedan 2009 är språket dessutom inskrivet i språklagen med särskilt skydd. Enligt lagen ska svenskt teckenspråk främjas på motsvarande sätt som de nationella minoritetsspråken. 

På pappret framstår det som en tydlig framgång. Men ett erkännande förändrar inte människors vardag. I praktiken saknas tydlig uppföljning och en gemensam riktning. Utvecklingen går därför i olika takt inom samhällets olika delar. 

Trots lagstiftning och återkommande hyllningar möter döva och teckenspråkiga som använder svenskt teckenspråk fortfarande hinder i centrala delar av livet, i utbildning, på arbetsmarknaden, inom vården, rättsväsendet och kulturlivet. Det handlar inte om enstaka brister, utan om återkommande mönster. 

När riksdagen erkände svenskt teckenspråk 1981 var det ett historiskt steg. Men erkännandet följdes aldrig av ett samlat och långsiktigt ansvar för utveckling av svenskt teckenspråk på grupp- och samhällsnivå. I praktiken är ansvaret fortfarande splittrat, och förutsättningarna varierar beroende på var i landet man bor. 

Denna bild bekräftas av Sveriges Dövas Riksförbunds nulägesbeskrivning, som visar på återkommande brister i tillgång till språk, stöd och samhällsservice. Det är inte undantag, utan en strukturell verklighet. 

Därför behövs mer än goda intentioner. Det behövs en tydlig politisk riktning. 

En nationell handlingsplan för svenskt teckenspråk är ett nödvändigt nästa steg. En sådan plan behöver samla ansvar, tydliggöra mål och säkerställa uppföljning. Den måste omfatta hela samhället, från förskola och utbildning till arbetsliv, kultur och offentlig service, och utgå från att svenskt teckenspråk är ett språk med egna rättigheter. 

Det är i grunden en demokratifråga. 

Svenska teckenspråkets dag ska självklart firas, som en dag för stolthet, gemenskap och synliggörande. 

Men vad är det egentligen vi firar efter 45 år? 

Vi firar ett erkännande. Men vi kan ännu inte tala om språklig jämlikhet. 

Så länge döva och teckenspråkiga som använder svenskt teckenspråk inte ges likvärdiga möjligheter att använda sitt språk i alla delar av livet är arbetet inte färdigt. Då är firandet inte en slutpunkt, utan en påminnelse om det ansvar som fortfarande återstår. 

 

En nationell handlingsplan för dövas lika rättigheter och svenskt teckenspråk