Harriet Björneheim har undervisat och följt flera klasser under sina många år som lärare på Manillaskolan. Många av hennes tidigare elever har en fortsatt fin kontakt med henne, även efter hennes pension. Flera av hennes elever minns att hon såg till att ingen elev kände sig osedd i klassen, men även utanför klassrummet. Vid konflikter och bråk såg hon till att ge dem verktyg för att kunna hantera situationen själv. Harriet Björneheim uppmuntrade eleverna att förstå vikten av tvåspråkighet och gav dem verktyg för att använda båda språken, svenskt teckenspråk och svenska. Detta stärkte eleverna i deras egen dövidentitet. Hennes engagemang och uppmuntran gjorde att många av dem fann sina egna intressen eller inre natur vilket gjort att de fått en god grogrund för att uppnå sina drömmar och mål. 

Efter att rektorn Åsa Hammar utsett Harriet Björneheim till studierektor gjordes, tillsammans med lärarkollegorna, flera framsteg för tvåspråkigheten inom dövskolan. Harriet Björneheims engagemang och viktiga arbete som lärare, studierektor och förebild behöver uppmärksammas.

Rita Ingvarsson är en viktig föregångare genom sin kamp för att få utbilda sig till förskollärare på 1970-talet. Skolöverstyrelsens ståndpunkt att döva utgjorde en säkerhetsrisk och därför inte kunde arbeta som förskollärare, hamnade på kollisionskurs med Ritas kamp för att döva barn skulle få tillgång till teckenspråk i förskolan med döva förebilder och pedagoger. 

Efter att Skolöverstyrelsen överbevisats utbildade sig Rita Ingvarsson till förskollärare och jobbade på förskolan vid Rålambshovs-vägen. På förskolan på Boktryckarvägen krävde barnens föräldrar en döv lärare i arbetslaget, och Rita Ingvarsson flyttade dit. Hon utbildade sig senare till förstadielärare (specialpedagog) och fick mycket beröm för sitt arbete som hemvägledare där många föräldrar förstod vikten av att välja specialskolan för sina döva barn. Hon har också jobbat många år på Manillaskolan och även inom LärVux innan hon gick i pension. Efter Rita Ingvarssons kamp och resa genom Skolöverstyrelsens nålsöga banades vägen för döva att utbilda sig till lärare och därmed också möjligheten för döva barn att få döva förebilder inom förskola och skola.