Äldreomsorg utan teckenspråkskompetens

I många kommuner saknas äldreomsorg med teckenspråkskunnig personal. Det finns fall där kommuner avslår ansökan om boende med teckenspråkig personal och erbjuder boende i den egna kommunen där det teckenspråksmiljö saknas.

Men också fall där anhöriga påtalat behov av att tillsätta personal med teckenspråkskompetens. Kommunen anser att dess ansvar är att tillse att personen får vård och omsorg samt att kommunikation inte ingår i ansvaret. Utan språklig stimulans sker en snabb försämring av den psykiska hälsan.

Konventionens skrivningar
Av artikel 19 b) framgår att staterna ska se till att personer med funktionsnedsättning ”har tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bl.a. sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället”.

Bland de allmänna principerna i artikel 3 finns: ”a) respekt för individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val” samt ”lika möjligheter”.

Slutsats
Konventionen är tydlig, döva ska erbjudas personligt stöd, i detta fall teckenspråkskunnig personal eller teckenspråkstolk så den döve inte blir isolerad eller avskild på det sätt som har skett i detta fall.

Dessutom säger artikel 3 att människor med funktionsnedsättning ska ha lika möjligheter som andra. Möjligheten att ha ett inflytande över den vård och omsorg den äldre döve får är begränsad i detta fall eftersom den döva inte kan kommunicera med personalen då personalen inte kan teckenspråk. Konventionen ger den enskilde döve rätt att använda teckenspråk. Av fallet framgår inte om detta tillgodoses på något annat sätt, exempelvis genom att man anlitar en teckenspråkstolk.

Ett obeprövat argument i detta fall är en hänvisning till artikel 30 punkt 4. ”Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt på lika villkor som andra till erkännande av och stöd för sin särskilda kulturella och språkliga identitet, däribland teckenspråk och dövas kultur.” Det ställs inte heller krav på att ett sådant äldreboende behöver finnas. Den enskilde söker ett boende där det finns teckenspråkig personal varför artikelns tillämpning i detta fall är ytterst begränsad.

Svensk lag
Kommunens socialtjänst bär ansvaret för omsorgen om äldre. Kommunen kan överlåta driften av äldreomsorgen till privata eller kooperativa entreprenörer. Det är dock ändå alltid kommunen som har det yttersta ansvaret för äldreomsorgen. Boende och annan omsorg om äldre omfattas av socialtjänstlagens bestämmelser. Lagen beskriver vilka insatser äldre har rätt till. Av lagen framgår att:

• ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”. (5 kap 4 §)
• ”Socialnämnden ska verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.” (5 kap 4 §)
• ”Den äldre personen ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges”. (5 kap 5 §)
• ”människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra”. (5 kap 7 §)
• ”Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd”. (5 kap 7 §)

Slutsats
Svensk lag ställer inte krav på att det ska finnas teckenspråkig personal i äldreboenden, men att den äldre har rätt att få bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. Lagen säger inte hur det ska ske i varje enskilt fall, men det kan exempelvis innebära att det finns rutiner för hur teckenspråkstolkar ska anlitas om personalen inte kan teckenspråk, eller tillvägagångssätt att tillgodose den enskildes behov av språklig stimulans på andra sätt. Kommunen har det yttersta ansvaret för att döva äldre har skäliga levnadsförhållanden. Kommunen har inte levt upp till lagens skrivningar i detta fall.

Så här överklagar du fallet
Om man har fått ett skriftligt beslut från kommunens biståndshandläggare som exempelvis säger att man inte beviljas vissa insatser som relaterar till funktionsnedsättningen kan beslutet överklagas. Besvärshänvisning ska enligt lag alltid följa med beslutet. Besvärshänvisningen beskriver hur beslutet kan överklagas.

Vill du klaga på insatsernas utförande måste du i första hand påtala bristen för utförarens ledning. Får du inte gehör för dina synpunkter kan du vända dig till den nämnd som fattat beslutet om insatsen. Nämnden representeras ofta av en biståndshandläggare eller en socialsekreterare. Det är alltid den beslutande nämnden som ansvarar för att du verkligen får de insatser som du är beviljad. Nämnden ska också följa upp insatsen. Om klagomålet till nämnden/din biståndshandläggare inte leder till förbättring kan du vända dig till Inspektionen för Vård och Omsorg. (IVO).

Om du vill lämna mer generella klagomål på verksamheten eller om du tycker att det finns allvarliga brister i en socialtjänstverksamhet kan du vända dig till IVO som är tillsynsmyndighet för all vård och omsorg i Sverige, IVO kan då tillsätta ett ”tillsynsärende” och begära in handlingar som visar vad som hänt eller inspektera själva verksamheten.

Vill du klaga på de vårdande insatserna kan du också vända dig till IVO men även till Patientnämnden. Till Patientnämnden kan både du och dina anhöriga vända er med frågor som rör all offentligt finansierad vård liksom med frågor om allmän omvårdnad av äldre och personer med funktionsnedsättning som ges i samband med kommunal hälso-och sjukvård enligt socialtjänstlagen. Ärenden som är av principiellt viktig natur behandlas vid nämndens sammanträden. Nämnden gör uttalanden och föreslår förbättringar utifrån de klagomål och synpunkter som framförts. Patientnämnden har inga disciplinära befogenheter men verkar förebyggande och ger råd om hur du kan gå vidare.

I varje kommuns äldreomsorg finns det en eller flera medicinskt ansvariga sjuksköterskor, MAS, som ska övervaka patienternas säkerhet. Man kan vända sig till den som är MAS om man har synpunkter på hälso-och sjukvården som ges inom äldreomsorgen. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan brukar också ansvara för att anmäla händelser och risksituationer enligt lagen Lex Maria till IVO.

Sammanfattning
I detta fall följs varken konventionens eller socialtjänstlagens bestämmelser. Fallet kan överklagas på olika sätt beroende på vad som är fel. Om det är beslutet från kommunen som är felaktigt kan det överklagas enligt besvärshänvisningen. Har du fått ett beslut du är nöjd med men ändå inte får bra situation på äldreboendet kan du kontakta din kommun som då ska behandla din situation. Om det finns brister i verksamheten som är generella bör du vända dig till IVO. Är det själva vården som brister kan du också vända dig till IVO, men även till Patientnämnden eller den medicinskt ansvariga sjuksköterskan.