Diskriminering inom vården 

 

Har döva föräldrar rätt att uppfostra sina barn utan att bli orosanmälda? 

Döva föräldrar har samma rätt som hörande att uppfostra sina barn. Trots detta vittnar många om att de misstänkliggörs av sjukvårdspersonal och socialtjänst, särskilt om de inte väljer att använda hörtekniska hjälpmedel för barnen. Det saknas ofta kunskap om dövas kultur och språk, vilket leder till missförstånd och fördomar. I vissa fall har föräldrar blivit orosanmälda för att de prioriterat en tvåspråkig uppväxt där teckenspråk är förstahandsvalet. Ändå visar forskning att en tidig utveckling i teckenspråk ger döva barn bättre kognitiv och språklig utveckling. 

I en klippt scen får vi följa en nybliven döv mamma. Hon upplever att vårdpersonalen ifrågasätter hennes beslut och att hon inte blir respekterad i sin föräldraroll.  

 

Internationella konventioner och rättigheter 

Döva barns och föräldrars rättigheter är skyddade enligt internationella konventioner.  

Barnkonventionen (SFS 2018:1197) slår genom artikel 3 fast att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Enligt artikel 5 ska staten respektera föräldrars rätt att vägleda sina barn. Artikel 23 garanterar att barn med funktionsnedsättning har rätt att leva ett fullvärdigt liv i samhällsgemenskapen, och artikel 30 fastslår barnets rätt att utveckla och använda sitt språk och sin kultur. 

Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning stärker dessa rättigheter genom att slå fast att barn med funktionsnedsättning har rätt till jämlikhet och skydd av sina rättigheter (artikel 7), rätt till utbildning på teckenspråk (artikel 24) samt rätt att delta i kulturellt liv och språkliga gemenskaper (artikel 30). 

 

Svensk lagstiftning om döva föräldrars rättigheter 

Enligt 6 kap. 2 § föräldrabalk (1949:381) har föräldrar det primära ansvaret för sina barns omvårdnad, trygghet och uppfostran. Detta gäller även döva föräldrar.  

Samhället kan i vissa fall vidta mer ingripande åtgärder för att skydda barn från misshandel, utnyttjande eller omsorgsbrister. Enligt 2 § lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga krävs då att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Att en familj kommunicerar på teckenspråk kan inte anses föranleda vård med stöd av denna lag.  

 

Sammanfattning och behov av förändring 

Det finns behov av ökad medvetenhet om dövas kultur och språk. Hälso- och sjukvården behöver säkerställa att familjer får saklig och opartisk information om olika alternativ. Att välja teckenspråk innebär inte att ett barn nekas möjligheter – snarare ges barnet tillgång till en fullvärdig språklig och kulturell identitet.