Dövas möjligheter i arbetslivet – SDR anser och kräver

SDR utför under hösten 2021 en kampanj för att belysa problemen med tolktjänsten i livets olika situationer genom att sprida personliga berättelser. Här följer SDR:s beskrivning av problemet men också vad vi ser är lösningen.

Berättelser som Rakels visar varför Sverige behöver genomgå en tolkreform där döva får inflytande över sina möjligheter på arbetsmarknaden. Döva ska kunna göra karriär, fortbilda sig och få ett jobb utan att känna sig som en ekonomisk börda.

En väl fungerande tolktjänst inom arbetslivet är avgörande för att döva ska kunna försörja sig och göra karriär. Enskilda personers potential och talang ska ses som värdefulla tillgångar på arbetsmarknaden. Efter en genomgången utbildning, som samhället har investerat i, ska erhållen kunskap och kompetens erkännas samt resultera i sysselsättning inom yrkesområdet. Något som inte är givet för döva på grund av en tolktjänst som inte utgår från vad som är mest ändamålsenligt. Det handlar inte bara om vad samhället förlorar, utan lika mycket om att döva har rätt att vara inkluderade i samhället.

När Rakel i egenskap som chef skulle ha möten med hörande anställda fick arbetsgivaren betala för tolkarna. Detta för att regionen endast står för sådana uppdrag som definieras som vardagstolkning, exempelvis arbetsplatsträffar (APT). Som tolktjänsten idag fungerar läggs betalningsansvaret för tolkkostnaden på arbetsgivaren när tolkar anlitas vid ”utförande av arbetsuppgifter”.

Döva med anställning får ofta dåligt samvete och känner sig som en ekonomisk belastning.

Det kan också innebära att döva undviker att ta på sig en mer aktiv roll, eftersom flera möten eller samtal kan leda till en större tolkanvändning och därmed också högre kostnader.

Att systemet är krångligt framgår ofta redan när en döv blir aktuell för en tjänst. Det finns åtminstone i teorin tre aktörer (arbetsgivaren, regionens tolkcentral och Arbetsförmedlingen) som potentiellt kan bli betalningsansvariga för tolkning på en arbetsplats. Det uppstår ofta utdragna diskussioner om vem som ska betala för tolkningen. Förutom den uppenbara risken att aktörer försöker skjuta över ansvaret till andra, behöver också mycket tid läggas på att ingående utreda tolksituationen för att avgöra om det är arbetsgivarens, regionens eller Arbetsförmedlingens ansvar. Arbetsgivare som vill anställa döva kan uppfatta det nuvarande systemet som krångligt och tidskrävande. Det är dessutom ologiskt att kräva att den som redan är anställd ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att kunna ta del av olika stöd för att täcka upp en del av tolkkostnaderna.

Allt detta förstärker en ojämlikhet i arbetslivet där döva löper en större risk för stresspåslag och psykisk ohälsa.

SDR anser att den pågående statliga utredningen om tolktjänst för förstärkt jämlikhet och delaktighet ska föreslå hur man kan stärka dövas rätt till tolk i arbetslivet. SDR vill att staten tar över kostnadsansvaret för tolkning i arbetslivet. Det är inte rimligt att företag, föreningar och arbetsgivare ska bära kostnaden. Döva ska självklart kunna komma in i arbetsmarknaden och vara yrkesverksamma på lika villkor som andra. Ingen ska behöva oroa sig över hur tillgången till tolk ser ut. SDR anser att det ska vara en enda ingång för samtliga tolkbeställningar.

SDR kräver att det svenska tolksystemet genomgår en reform med målet om ett samhälle som står för jämlikhet och delaktighet på riktigt.

Relaterat material:
Utredningen Förstärkt tolktjänst för jämlikhet och delaktighet (Dir.2020:79)

Pressmeddelande 2020-01-28: Rapporten Rätt till tolk – Ingen tolkningsfråga!