Dövas patientsäkerhet – SDR anser och kräver

 

SDR utför under 2021 en kampanj för att belysa problemen med tolktjänsten i livets olika situationer genom att sprida personliga berättelser. Här följer SDR:s beskrivning av problemet men också vad vi ser är lösningen.

En vård och omsorg med okunskap och språkliga barriärer äventyrar patientsäkerheten för döva. I kritiska vårdsituationer utsätts ofta döva för onödiga risker när de inte får information och kommunikation på teckenspråk. När det inträffar kan det leda till frustration, oro och i värsta fall felaktiga diagnoser och felbehandlingar.

Alis historia beskriver hur han hamnar i en utsatt situation när sjukvården brister i rutinerna och underlåter att ordna med teckenspråkstolkar under tiden han är inlagd för ett allvarligt benbrott. I stället hänvisas Ali till att använda skrivna lappar, bildstöd och hans bekanta känner sig nödgade att tolka. Trots hans upprepade vädjan om att kunna vara delaktig i sina läkarmöten uteblev tolkarna. Informationen blev knapphändig och Alis inflytande över planerad vård och behandling gick om intet.

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL 2017:30) är tydlig med att hälso- och sjukvården ska ge en vård på lika villkor för hela befolkningen, samt att vården skall tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet. Regionernas tolktjänst för vardagstolkning reglereras även den av lag och omfattas således av samma krav.

Vidare står det i Patientlagen (2014:281) att den information som patienten får ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet och språkliga bakgrund. Den som ger informationen skall så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.

Trots det råder det stor okunskap kring hur och när teckenspråkstolkar skall beställas när döva kommer i kontakt med sjukvården. Två vanliga missuppfattningar hos vårdgivare som får allvarliga konsekvenser, är att processen för att boka tolk skulle vara krånglig och att betalningsansvaret ligger hos vårdgivaren. I de fall sjukvården väljer att inte boka teckenspråkstolk och i stället förlitar sig på mindre lämpliga kommunikationssätt berövas patienten rätten att vara informerad och delaktig i sin egen vård. Patienten hamnar då i ett informationsunderläge: Begränsad eller knapphändig kommunikation via papper och penna eller anhöriga som får tolka efter bästa förmåga äventyrar patientsäkerheten och leder till förmynderi.

Det är helt oacceptabelt när lagarna inte efterlevs och patienter inte garanteras den kommunikation och informationsutbyte som de har laglig rätt till inom sjukvården.

Alis berättelse speglar en verklighet där utsattheten blir extra påtaglig för den som söker vård. Alis upplevelse är inte unik när han som döv patient känner sig överkörd då hans uttryckliga önskan om teckenspråkstolk ignorerades. Det trots att regionen innehar denna skyldighet i dubbla bemärkelser enligt både HSL samt Patientlagen.

SDR anser att den pågående statliga utredningen Förstärkt tolktjänst för jämlikhet och delaktighet ska resultera i en lagstadgad skyldighet att ordna med teckenspråkstolk i kontakten med vården. Utredningen ska också förespråka för en ingång för alla typer av tolkuppdrag, även beställningar av akut karaktär.

SDR kräver att det svenska tolksystemet genomgår en reform med målet om ett samhälle som står för jämlikhet och delaktighet på riktigt.

Relaterat material:
Utredningen Förstärkt tolktjänst för jämlikhet och delaktighet (Dir.2020:79)

Pressmeddelande 2020-01-28: Rapporten Rätt till tolk – Ingen tolkningsfråga!