Förändrade biståndsvillkor och avtackning av kontaktpersoner

Regeringens förändrade biståndspolitik har inneburit att Sida nu styr mot färre och större satsningar med ett tydligt resultatfokus. Den nya inriktningen har lett till att MyRight fått ett reducerat programstöd för perioden 2025–2028 och därmed behövt prioritera om. För SDR innebär detta att våra två mångåriga projekt med de nationella dövorganisationerna SLCFD i Sri Lanka och FEBOS i Bolivia, som vi drivit sedan 2010-talet, har avslutats inom den nya programramen.

Under många år har dessa projekt varit viktiga delar av SDR:s internationella arbete för att stärka dövorganisationer, teckenspråkens status och dövas rättigheter. Våra kontaktpersoner, Kerstin Olsson (Sri Lanka) och Lars-Gunnar Möllefors (Bolivia), har följt projekten nära genom kontinuerlig dialog och uppföljningsresor och har bidragit stort till de framsteg som gjorts.

Kerstin och Lars-Gunnar berättar här om projekten, resultaten och de erfarenheter som samarbetet har gett. Deras berättelser ger en viktig inblick i de konkreta resultat som SDR, genom MyRight, har bidragit till – och hur samarbetet fortsatt gör skillnad i både Sri Lanka och Bolivia.

Vi vill rikta ett stort tack till Kerstin och Lars-Gunnar för deras ovärderliga ideella insatser som kontaktpersoner, samt till våra partnerorganisationer i Bolivia och Sri Lanka för fina och givande samarbeten.

 

Lars-Gunnar Möllefors – Bolivia

Jag är kontaktperson för Boliviaprojektet sedan 2014. Samarbetet sker med FEBOS, det bolivianska dövförbundet. Jag har främst kontakt med förbundets ordförande.

Målen med projektet har varit att få det bolivianska teckenspråket erkänt som landets 37:e språk, att starta lärarutbildning för både dövlärare och teckenspråkslärare samt att etablera en tolkutbildning.

Vi har haft regelbunden kontakt, där dövförbundet berättar vad som har hänt och vad som är på gång i deras verksamhet. Som kontaktperson har jag gjort flera uppföljningsresor och på plats sett hur de arbetar, ofta i samband med större möteskonferenser med distrikt och lokalföreningar.

Vi har även haft möten med ministrar på regeringsnivå. Genom dessa möten har jag kunnat följa hur deras påverkansarbete gentemot departementen har fungerat. Vi har också utbytt erfarenheter, där jag bland annat berättat hur arbetet bedrivs i Sverige.

De har producerat ett fint teckenspråkslexikon inför erkännandet av det bolivianska teckenspråket. Bolivia är ett stort land med både berg och skog, och flera dövföreningar har bildats under projektets gång. Vid några tillfällen har jag även besökt dövföreningar och dövskolor i samband med uppföljningsresorna.

Mycket av besöken har handlat om att förstå hur det fungerar i Bolivia och hur deras arbete fortskrider. Alldeles nyligen erkändes det bolivianska teckenspråket som landets 37:e språk. Under projektets gång har även lärarutbildningar för dövlärare och teckenspråkslärare etablerats, liksom en tolkutbildning.

 

Kerstin Olsson – Sri Lanka

Jag heter Kerstin Olsson och är kontaktperson för dövförbundet i Sri Lanka. Jag blev tillfrågad av SDR i december 2018 om jag ville ta uppdraget som kontaktperson. Efter en tids fundering tackade jag ja.

De tre huvudområdena i vårt stöd till Sri Lanka har varit följande: att teckenspråket ska erkännas som ett språk på regeringsnivå, att stärka dövförbundet i Sri Lanka samt att arbeta med kvinnofrågor.

Jag har gjort flera uppföljningsresor, nästan årligen, med undantag för perioden under covid då vi i stället hade uppföljningar via Zoom. I november 2019 reste jag tillsammans med Göran Alfredsson till Sri Lanka. Landets politiska kultur är mycket byråkratisk, och det krävs flera nivåer innan frågor når regeringsnivå. Redan då var den dåvarande regeringen positiv till att erkänna teckenspråket.

Efter valet i december 2019 tillträdde dock en ny regering, vilket innebar att arbetet med erkännandet fick börja om. Det blev en tillbakagång för dövförbundet i och med regeringsskiftet.

När det gäller att stärka dövförbundet har arbetet bland annat handlat om demokratifrågor och jämställdhet. I dag är organisationen starkare och mer medveten om hur en välfungerande organisation ska arbeta.

Det tredje området rör kvinnofrågor. I Sri Lanka finns en självständig organisation för döva kvinnor. De har tidigare varit i skymundan, men har under projektets gång blivit mycket aktiva och engagerade, bland annat genom olika workshoppar med fokus på mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Kvinnor i Sri Lanka är en utsatt grupp, vilket gör detta arbete särskilt viktigt.

Som kontaktperson har jag uppmuntrat dem att ta kontakt med motsvarande organisationer för hörande kvinnor, för att utbyta erfarenheter inom samma kulturella kontext. Döva kvinnors organisation har bland annat arrangerat workshoppar för sjukvårdspersonal och informerat om dövas situation. De har även genomfört liknande informationsinsatser gentemot polisen.

Ofta är det döva män som tar kontakt med polisen, vilket gör att kvinnorna hamnar i skymundan. Det är därför viktigt att polisen blir medveten om att kvinnor har samma rättigheter som män. Arbetet genom workshoppar och informationsinsatser har varit mycket framgångsrikt. De har också rest runt i landet för att möta döva kvinnoföreningar och hålla workshoppar, vilket varit mycket positivt.

En annan viktig framgång är att döva i Sri Lanka nu äntligen får ta körkort, ett stort steg framåt.

I samband med min sista resa i maj 2025 fick jag en inbjudan från dövförbundet CFD till ett möte med premiärministern, utbildningsministern, socialministern samt flera universitetschefer. Det var en stor ära att få delta och träffa landets premiärminister, som genom sin position har möjlighet att påverka.

Representanter från dövförbundet höll föredrag, medan jag lyssnade och inte tog plats. Det var viktigt, eftersom det är avgörande att dövförbundet själva för sin talan. Min roll har varit att stödja och vid behov lyfta exempelvis FN:s mänskliga rättigheter och relevanta konventioner.

Premiärministern var positiv efter mötet, och jag hoppas att teckenspråket en dag blir erkänt som ett språk i Sri Lanka. Jag fick även möjlighet att träffa utbildningsministern.

I Sri Lanka finns 25 dövskolor, men tyvärr sker undervisningen inte på teckenspråk. Lärarnas syn på döva är ofta begränsad, och den orala metoden dominerar. Skolsystemet behöver utvecklas, med utbildade dövlärare och ett tvåspråkigt arbetssätt. Detta lyfte jag i samtalen med utbildningsministern.

Vid mötet med universitetschefer betonade vi vikten av att etablera en avdelning för lingvistik och forskning kring teckenspråk vid universiteten.

Resan i maj 2025 blev ett fint avslut. Alla döva i Sri Lanka har varit öppna, glada, trevliga och varmhjärtade varje gång jag har varit där. Jag kommer att sakna Sri Lanka!