Anne-Marie Wikström, även kallad Ami, gick på Örebroskolan under 1950-talet. Började på Blockhusudden 1957 och var en av de första döva som tog realexamen där år 1961. Detta gav ett eko i omvärlden. Döva kunde bevisa att även de kan. Ami tog sedan studentexamen som privatist i slutet på 60-talet. Hon började som timlärare på Västanviks Folkhögskola 1970 och läste samtidigt på universitetet. 1976 tog hon sin folkhögskolelärarexamen som den förste döva examinerade läraren i teoretiska ämnen. Anne-Marie fortsatte sedan som lärare på Västanvik och successivt tog hon över som rektor på Västanviks Folkhögskola och fortsatte med denna uppgift i mer än 20 år. Ami var den första döva rektorn i modern tid.

Ami har under sina år som rektor gjort Västanviks folkhögskola mera känd och effektiv. Hon har breddat på utbildningsmöjligheterna för döva. Sett till att kvalitén på teckenspråksmiljön och att utbildningen av tolkar och teckenspråkslärare hållit högsta möjliga kvalité. Ami har också satsat på utsatta döva som varit i behov av okonventionella insatser. Mångfalden har varit ledstjärnan i hennes verk.

Amis insatser som rektor i folkbildningens tjänst har gett teckenspråket en högre status och öppnat dörrar för många döva. Anne-Marie Wikström har trots samhällshinder målmedvetet lyckats bana vägen för många döva genom sina pionjärinsatser. Det är med stor glädje SDR vill ge henne Kruthmedalj nummer 14.

Visa inlägg

Lars Ohlson var den förste läraren tillika föreståndare på Blockhusudden. Han trodde på döva, att de kan gå vidare i sina teoretiska studier. Lars var en av de engagerade pedagogiska pionjärerna som planerade en utbildning som skulle efterlikna hörandes undervisning. Såg till att skolan senare fick examensrätt, efter elevernas önskemål. Det kallar vi för elevdemokrati!

Lars Ohlson använde gärna tecken som stöd till talet när skolöverstyrelsen inte fanns på plats. Hans pedagogiska utstrålning engagerade eleverna. Lars Ohlson fortsatte kampen för dövas rätt till likvärdig utbildning. Han var med och startade försöksverksamhet med utbildning på gymnasienivå i Örebro fr o m läsåret 1967/68. Lars Ohlson var pionjären på Blockhusudden och i Örebro! Förde en kamp och använde motståndets vindar till en kraft i tron på en vidareutbildning för döva.

Lars Ohlson var inte bara en bra pedagog utan han tog också ett socialt ansvar genom att se till att elevernas boende och fritid fungerade. Citat från Lars Ohlsons förord i boken ”Skolan på Blockhusudden”: ”Mycket positivt har hänt inom dövvärlden seden 1950-talet. En hel del av innovationerna har skapat historia. Skolan på Blockhusudden är en bit av dövas historia.” Så sant! SDR vill med stor glädje tilldela Lars Ohlson Kruthmedalj nummer 13.

Visa inlägg

Alma Abrahamsson föddes den 1 oktober 1906 i Göteborg. Hon var dotter till döva föräldrar, Anna och Carl Abrahamsson. Under hennes uppväxttid umgicks hon mycket med döva. Alma tog sin lärarexamen 1926 och fick direkt efter examen ett arbete som lärare på en förskola för döva på Västra Skansgatan 1B i Göteborg. Alma tog en dövlärarexamen vid Manillainstitutet år 1931. Hon var förskolan trogen ända fram till sin pensionering 1969.

Alma var verksam inom dövvärlden på olika sätt. Hon var tolk, ordnade kurser, fritidsaktiviteter, sommarverksamheter för döva i alla åldrar. Men ändå hade hon tid att måna om döva småbarn på förskolan i 45 långa år. Alma arbetade även en tid på förskolan efter pensioneringen i väntan på en efterträdare.

Hennes strävan var att döva skulle få möjlighet till ett rikt kulturliv och att döva skulle få lov att använda teckenspråket som sitt språk. Det var det hon satsade och trodde stenhårt på. Alma var verkligen dövas ambassadör utåt. Hennes väna och blida väsen och hennes sätt att måna om döva i alla åldrar gjorde att hon var mycket omtyckt och populär bland döva i hela Sverige.

Alma Abrahamsson avled den 10 maj 1977 efter en tids sjukdom. Det är med stor glädje SDR postumt vill ge Alma Abrahamsson den 12:e Kruthmedaljen för sina mångåriga och betydelsefulla insatser för döva i Sverige.

Visa inlägg

Börje Edwall är ett lysande exempel på en döv person, som genom ett träget arbete och självstudier utvecklats till en av dövrörelsens ledande personer.

I Stockholmsföreningens styrelse var han under 9 år bl a vice ordförande, sekreterare och ledamot. I SDR:s förbundsstyrelse var han i mellan 1964 och 1986 i olika perioder både suppleant, ledamot och vice ordförande. I början av 70-talet tjänstgjorde Börje som ombudsman hos SDR och för Stockholms dövas förening. Denna tjänst blev så småningom till en heltidsanställning hos Stockholms dövas förening. Som man kan se i boken ”En syskonskara” skedde en enorm utveckling på Stockholmsföreningen under dessa år med bl a Solbacken och Dövas hus.

Under åren i SDRs styrelse representerade Börje förbundet i många sammanhang, som t ex Statens Handikappråd, Handikapporganisationernas Centralkommitté (HCK) och Handikapporganisationernas biståndsstiftelse (SHIA). Under 80-talet tjänstgjorde Börje som dövblindkonsulent på länsskolnämnden i Stockholm, fram till 1991.

Det var också Börje som tog initiativ till att det blev ett daghem på samma gård som Dövas hus. Man kan möta döva barn ute på gården då man ska besöka Dövas hus och det är en mycket trevlig upplevelse. Under 45 år har Börje ägnat sin tid åt dövrörelsen, vilket vi alla haft glädje av och därför vill SDR tilldela honom den elfte Kruthmedaljen.

Visa inlägg

SDR kom i kontakt med Barbro Carlsson 1967 då hon arbetade på Folkbildningsbyrån med att administrera studiekonsulentverksamhet. Barbro insåg hur lite fortbildningsverksamhet som kom döva till del. Under några år blev kurser för döva prioriterade och det betydde att de kurser som studieförbunden ordnade för döva på lokal- och riksnivå blev kostnadsfria. De regelbundna träffarna på Folkbildningsbyrån skapade många kontakter som SDR fick stor nytta av.

När Riksdagen beslöt om femårig försöksverksamhet med fri tolkservice började teckenspråkstolkar utbildas. Det skedde samtidigt som Västanviks folkhögskola startade sin verksamhet. Tolkkurserna omfattade bara sex veckor och man ville få med så många som möjligt, därför förlades kurserna till olika platser i landet.

Vid en föreläsning med Lars Kruth vid den sista av dessa kurser skulle tolkarna översätta till Barbro Carlsson. Bara ett fåtal klarade det. Då tog Barbro det tuffa beslutet att flytta tolkutbildningen till Västanviks folkhögskola och att grunden för utbildningen skulle vara dövas teckenspråk. Det innebar att vi fick en teckenspråkslinje och en tolklinje på Västanvik. För oss döva blev Folkbildningsbyrån något av en oas i det då mycket starka oralistiska Skolöverstyrelsen och att det blev så kan vi tacka Barbro Carlsson och hennes medarbetare för.

Det är för allt detta arbete som SDR med glädje tilldelar Barbro Carlsson den tionde Kruthmedaljen.

Visa inlägg

Vid SDRs kongress i Gävle 1951 tolkade Astrid helt ensam under tre kongressdagar. Under många år var Astrid den tolk SDR anlitade mest. När Harry Fredriksson blev styrelseordförande i SDR började ett enormt lobbyarbete och det blev många tuffa tolkuppdrag. Det var inte alltid lätt att få tag i tolkar som ville ställa upp när SDR skulle förhandla med folk i Riksdagen och på departementen.

Under 1976 – 1980 ökade också det nordiska samarbetet och det blev många seminarier varje år och i de flesta krävdes tolkar. Astrid ställde alltid upp när hon kunde. Det är få som har en så stor kunskap om döva, socialt och kulturellt som Astrid och denna kunskap har Astrid använt för att ständigt påverka myndighetspersoner. För oss i SDR har Astrid inte bara varit tolk utan också en som kämpat vid vår sida för att förändra samhällets syn på döva.

Astrid deltog aktivt när Carlborgsons gård förvärvades och byggdes ut till det som sen blev världens första folkhögskola för döva och här har Harry Fredriksson betytt mycket. Det som betytt mest för oss döva är teckenspråkets erkännande som ett självständigt språk och döva barns rätt till en tvåspråkig skola med teckenspråk som första språk. I det arbetet deltog Astrid aktivt. En annan egenskap hos Astrid som vi haft nytta av många gånger är hennes fantastiska minne.

Det är en stor glädje för SDR att få tilldela Astrid den nionde Kruthmedaljen.

Visa inlägg

Bengt-Olov Mattsson var i början på 1970-talet sekreterare i den statliga utredningen ”Kultur åt alla”. Tillsammans med några i utredningen besökte han Sveriges Dövas Ungdomsförbunds (SDU) konferens på Stockholms Dövas Förenings fritidsgård Solbacken i Gustavsberg. Utredningen ville diskutera dövas sociala och kulturella villkor i Sverige. SDU föreslog då att utredningsgruppen skulle resa ut i landet och besöka dövföreningarna och själva skapa sig en uppfattning om dövas situation. Resultatet blev att SDR hjälpte till att planera studiebesöken hos föreningarna.

Det intressanta är att genom dessa besök kunde utredningen få bekräftelse på att det som SDR under årens lopp framfört om dövas situation i samhället var riktigt. Bengt-Olov Mattsson blev mycket intresserad av dövas situation och blev en regelbunden gäst på förbundets arrangemang. Han arbetade då på Socialdepartementets avdelning för handikappfrågor.

Inom SDR döptes han till BOM och det myntades också ett skämtsamt uttryck: ”Kommer Kruth kommer BOM”. För oss på SDR blev det självklart att vända oss till BOM och diskutera olika frågor. När förbundsordförande Sven Mellqvist avgick, blev det därför naturligt för SDR att tillfälligt fråga BOM om han ville ställa upp. BOM blev förbundsordförande fram till 1980 då regeringen utsåg honom till chef för Statens Handikappråd (SHR). Som sådan måste han vara neutral, varför han avgick som förbundsordförande i SDR.

Vid den följande kongressen beslöts att SDR istället för att ha både en förbundsordförande och en styrelseordförande skulle enbart ha en ordförande och styrelseordförandeuppdraget togs bort. Det är få hörande som har haft en så fin kontakt med dövrörelsen som BOM. Att döva uppskattar honom och har förtroende för honom har han själv och alla andra kunnat konstatera varje gång han besökt SDRs konferenser och kongresser.

Visa inlägg

Docent Inger Ahlgren är universitetslektor i teckenspråk på institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet. Hon började arbeta på universitetet 1969. 1975 startade hon forskningsprojektet ”Tidig kognitiv utveckling hos döva och gravt hörselskadade barn” som blev av stor betydelse för framförallt döva barn.

Tack vare Inger Ahlgren startade ett daghem enbart för döva på Skeppargatan i Stockholm, liksom lördagsskolan vid universitetet.

Liksom Brita Bergman hade och har Inger Ahlgren döva medarbetare på universitetet. Det är också mycket tack vare Inger Ahlgren som den första kursen i och på teckenspråk började på Stockholms universitet 1980. Inger Ahlgren har mycket aktivt arbetat för att skapa ”Dövas Universitet”, ”DU universitetet” där många döva och andra som arbetar med teckenspråk fått sin utbildning. I Sverige genomfördes 1993 en internationell tvåspråkighetskonferens som det talas om än idag. På denna konferens fick många länder kunskap om teckenspråk och tvåspråkighet. Detta tack vare den insats som Inger Ahlgren tillsammans med Gunnel Sträng gjorde för att göra konferensen lärorik. För detta fick båda WFD:s medalj vid kongressen i Wien 1995.

Inger Ahlgrens insatser för teckenspråkets erkännande som språk och hennes insatser för att skapa ”DU-universitet” är ett arbete som kommer alla döva i vårt land tillgodo och som ger döva i andra länder hopp för framtiden. Utöver allt detta ställer också Inger Ahlgren i olika sammanhang upp för att stödja den verksamhet som dövföreningarna bedriver.

Visa inlägg

Ingen av våra dövföreningar glömmer nog SDR:s arrangemang ”Uppsala möte” 1970. I detta möte medverkade professor Göte Hanson och överläkare Terje Basilier, Oslo. Detta möte blev en vändpunkt i på många sätt, ty efter mötet hände något som förändrade historiens gång.

Det kom ett brev…. När jag (Lars Kruth) kom hem från Uppsala möte fick jag ett långt och innehållsrikt brev från Bo Carlsson, far till ett dövt barn och styrelseledamot i dåvarande Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän (nuvarane DHB). Det var det första av många brev, som öppnade vägen till ett för hela dövrörelsen värdefullt samarbete. Dåvarande DHB styrdes av oralistiska idéer. Men efter Uppsala möte började den långa och svåra vägen till förståelse för döva barns behov av teckenspråkiga föräldrar och teckenspråkig undervisning i dövskolan.

Det var ingen lätt uppgift att övertyga föräldrar i DHB och döva i SDR att de måsta samarbeta på lika villkor. Det var inte lätt för hörande föräldrar till döva barn att ställa om sig och börja lyssna på vuxna döva istället för audiologer och självutnämnda ”dövexperter”. Bo Carlsson arbetade ständigt för att bygga broar över hindren.

När sedan SDR och DHB tillsammans kunde göra den första gemensamma uppvaktningen till Utbildningsdepartementet, kunde myndigheterna inte längre spela ut oss mot varandra som de gjort förr. Vi i SDR vet att Du Bo Carlsson gjort en mycket stor och bestående insats för att det skulle bli så.

Visa inlägg

1961 ville vi på SDR genomföra en enkät för att få veta hur vuxna döva såg på dövskolan. Vi ville att enkätundersökningen skulle vara vetenskapligt upplagt utan ledande frågor. Vi vände oss till Skolöverstyrelsen för att få hjälp med genomförandet. På SÖ blev vi hänvisade till skolkonsulent Sven Söderqvist, som i sin tur föreslog föreståndaren på Dövlärarseminariet på Manilla dövskola, dövläraren Göte Hanson. Både han och hans lärarkandidater ställde upp och hela enkäten kunde genomföras. Två tjocka volymer överlämnades av SDR till SÖ, som i vederbörlig ordning gömde dem i arkivet utan att samla damm.
Undersökningen gav ändå ett fint resultat för Göte Hanson blev övertygad om att teckenspråket var nödvändigt i undervisningen. Det tyckte man inte på SÖ varför Göte Hanson blev obekväm och slutade på Seminariet.

Göte Hanson återgick till studierna vid Uppsala universitet och fick en docentur och blev sedermera professor på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Under hela 60-,70- och 80-talet ställde han upp i många olika sammanhang för att stödja SDR:s krav på teckenspråkig undervisning i dövskolorna.

Genom flera forskningsrapporter har Göte Hanson stött döva i deras kamp för att få en mer meningsfull undervisning och framförallt har Göte Hanson bidragit till att stärka dövas medvetenhet. Göte Hanson har också i olika sammanhang bistått enskilda döva, som blivit orättvist behandlade av myndigheterna.

Visa inlägg

Åsa Hammar har en lång lärargärning på sin meritlista. Med en gedigen akademisk utbildning har hon tjänstgjort som lärare på Askovs Höjskole i Danmark, varit lärare vid SID sommarkurser för svenskar i Oxford och i olika skolor i Stockholm, däribland Manillaskolan där hon även arbetat som studierektor och senare rektor.

Åsa Hammar har även arbetat som konsulent för hörsel- och talskadade och i projektet ”Diagnostisering och undervisning för blinda och/eller döva utvecklingsstörda” vid Skolöverstyrelsen. Hon har haft SIDA-uppdrag rörande specialundervisningen i Portugal och dövundervisningen på Sri Lanka.

Hon har varit konsulent vid elevvårdsbyrån på SÖ och avdelningsdirektör vid Statens institut för läromedelsinformation. Hon var biträdande sekreterare vid utredningen om integration av handikappade elever i det allmänna skolväsendet. Åsa har dessutom hunnit med att vara huvudredaktör på Nordisk Tidskrift för dövundervisning.

Efter pensioneringen har Åsa varit SÖ behjälplig vid utarbetande av material om dövas tvåspråkighet. Hon studerar kulturhistoria vid Universitetet och har i det sammanhanget skrivit om Per Aron Borg. Hon är dessutom kassör i Handikapphistoriska föreningen och ordförande för HCK:s Stockholmsavdelning.

Visa inlägg

Osvald Dahlgren började efter skolans slut 1927 sitt långa yrkesliv som typograf i Bonniers bokförlag. Osvald Dahlgren blev tidigt toppidrottsman och deltog i Världsspelen för döva i London 1935. Fot- och fjällvandring, skidåkning och orientering är fortfarande hans passion.

I övre tonåren började Osvald Dahlgren sitt föreningsliv som sekreterare i IK Hephata. Han avslutar föreningskarriären genom att dra sig tillbaka från sekreterartjänsten i Stockholms dövas pensionärsförening vid årsmötet i år. Under Osvalds 58-åriga arbete i dövas organisationers tjänst har han varit sekreterare i IK Hephata, Stockholms dövas förening och Nordiska dövas idrottsförbund. I många år var han sekreterare och sedermera ordförande i Sveriges Dövas Idrottsförbund, vars hedersordförande han ännu är. Osvald var ledamot i Comité International des Sports des Sourds 46 – 67 och generalsekreterare 67 – 73, därtill ledamot i SDR och kyrkonämnden för döva.

Han var Sveriges första döva kyrkvärd och han är även hedersledamot i Stockholms dövas förening och IK Hephata.
1968 erhöll han Patriotiska sällskapets medalj i samband med Stockholms dövas förenings 100-årsjubileum.

Visa inlägg

Brita Bergman började forska i teckenspråk år 1972 och första rapporten gällde tecknad svenska, vilket hon snabbt insåg inte var något språk alls. Då började hon forskning i dövas teckenspråk. Det unika med denna forskning är att hon hade och fortfarande har döva forskningsassistenter. Brita Bergman doktorerade i teckenspråk och blev docent. Idag är hon den förste professorn i teckenspråk i världen.

Brita Bergman har hela tiden arbetat ute på fältet för att informera om teckenspråkets betydelse för döva barn och vuxna. Att göra detta på 1970-talet var allt annat än lätt och det krävdes mod att göra det, men hennes forskning gav henne och hela dövrörelsen en stadig grund att stå på. Hennes forskning blev också avgörande för riksdagens beslut att erkänna teckenspråket som ett självständigt språk och barns rätt till en tvåspråkig skola med teckenspråk som första språk. Brita Bergman och Inger Ahlgrens arbete lade också grunden till DU Universitetet. (Dövas Universitet)

Viktigt är också att vi genom teckenspråksforskningen och riksdagsbeslutet 1981 och skolans reformarbete inom dövundervisningen kan bli vägledande för andra länders dövundervisning.

Visa inlägg

Lars Kruth är en av dövrörelsens största pionjärer genom tiderna.

Lars Kruth föddes i Näs i Jämtland 1920 och blev döv vid 11 års ålder. Han fortsatte i sin gamla klass i ett år, utan att kunna delta i undervisningen, innan han kom till dövskolan i Härnösand. Efter grundskolan läste Lars på sin realexamen, samtidigt som han arbetade i skogen. Han arbetade även inom jordbruk och var rättare innan han utbildade sig till möbelsnickare vid yrkesskolan för döva pojkar i Vänersborg.

Mellan 1940 och 1967 arbetade han som möbelsnickare och de sista åren var han samtidigt ordförande i SDR. 1967 anställdes han av förbundet som studiekonsulent. 1979 blev han förbundssekreterare och 1983 valdes han åter till ordförande. Fram till kongressen 1989 ingick han i SDR:s styrelse och han har ännu uppdrag i förbundet, bl a i pensionärsrådet. 1980 utnämndes Lars Kruth till hedersdoktor vid Stockholms universitet.

Få, eller ingen, har som Lars Kruth kämpat för dövas rätt till utbildning på sitt eget språk, teckenspråket.

Visa inlägg